Förvånad ser jag mej omkring och tänk jag fattar ingenting. Livet rullar på i väldig fart och krämporna kommer snart. Spegeln säger du ser gammal ut, hjälp! är mitt liv redan över och slut. Rynkor och veck, gäddhäng och fett, livet sätter sina spår har jag sett. Från sambon får jag minsann höra, vad som är bäst för mej att göra. Dra ner på sötsakerna och rör på dej, så blir du snart en snygg och smal tjej. Nej det är redan ett minne blott, med spänstig byst och smala mått. Att ge sig ut på äventyr är en risk, man får vara glad om man är frisk. Nej, ta det varligt och lyft ej tungt, stilla promenader eller simma lugnt. Nu är den gyllene medelålderns tid, när man kanske kan få lite lugn, ro och frid. Varva ner och känna efter hur man mår, sluta jaga runt i samma gamla spår. Det som betyder mest är barn och vänner, att träffas och umgås med dem man känner. De önskar jag att alla människor skulle få göra, känna att de med någon annan fick tillhöra. Den här dikten fick jag publicerad i Piteå tidningen i februari 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar